Frieriet

handhjarta

Nånstans inom mig hade jag en dröm, eller mer en föreställning om att bli friad till. För mig kändes det lite som ett bevis på hans kärlek, att han skulle ta steget och fria. Men så behöver det ju inte vara. Och det insåg jag efter ett tag. Att få ett ”JA” är ju precis lika mycket av ett bevis.

Jag har alltid varit mer av en ”pojkflicka” än den stereotypa tjejen. Och jag är van att själv behöva hugga i om jag vill få något gjort. Så varför inte applicera det även på detta? För om man verkligen vill ha något, får man se till att få det.

Så jag friade!

Traditionellt är det ju skottdagen som är dagen då kvinnan ”får” fria. Men jag är inte så traditionell, särskilt inte när traditionen skaver.

Under en semester i Egypten började jag känna mig ganska rastlös inombords. Jag visste ju att det skulle vara han och jag, men vi hade aldrig formaliserat något. Och att gifta sig är ju både formellt och romantiskt. Men där kickade nervositeten in! När är det rätta tillfället? Vad säger man? Och tänk om han inte säger ja?! Men sen bestämde jag mig.

Under en båtutflykt tyckte jag äntligen att det skulle kunna vara dags. Vad är mer romantiskt än ett vackert hav och en spännande upplevelse tillsammans?
Men saker blir inte alltid som man tänkt sig… Jag fick lite för många kallsupar vid dykningen, så resten av båtturen blev inte så romantisk…

Dagen efter var jag så nervös att jag inte kunde hålla mig. Jag har ju bestämt mig! Så medan vi låg i skuggan i varsin solstol och vilade frågade jag:
”Vad skulle du säga om att gifta dig med mig?”
”Är det här ett frieri?” frågade han.
”Bara om du svarar ja”, pep jag.
Fegt, jag vet. Men jag gjorde det! Och han sa ja <3

Vad är det egentligen som säger att någon måste gå ner på knä, att det ska stå en stråkorkester i bakgrunden och att ringen redan ska vara köpt? Vi gjorde det som passade oss.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *