De flesta historier blir till någonstans i mitten, för det är då vi inser att det är just en historia. Vissa ögonblick är magiska redan från början. Men det finns inget som säger att magin håller i sig. Och när har den varit varaktig tillräckligt länge för att vara tillförlitlig?
Eller så blir historien till först efteråt, när vi kan blicka tillbaka och inse vad vi hade. Kanske blir det en rolig anekdot. Kanske blir det något skamfyllt som vi gömmer djupt inom oss och hoppas att ingen ska komma på. Kanske blir det en askungesaga; ”alldeles, alldeles underbar”.
Min historia började med att familjens hund dog. Efter drygt 10 år tillsammans orkade hon inte mer. Och det gjorde så ont!
En vecka tidigare hade jag bjudit hem en kille på fika. Och vi hade planerat att träffas igen. Men trots att jag var helt förkrossad ville han ändå träffa mig. Så den kvällen stod han utanför min dörr med en kasse full av ingredienser till en middag. Han tog över mitt kök, såg till att jag fick i mig mat och höll om mig medan jag grät.
Efter den kvällen ändrades min känsla från ”kanske” till ”ja”. För det är inte bara de bra dagarna som bygger en relation. Det är framför allt de svårare dagarna som definierar oss.
Men om denna början nu låg i mitten, vad var det ”riktiga” början?
Jag tänker att ett förhållande alltid vilar på den grund du är som person. Dina livserfarenheter och framför allt dina tidigare erfarenheter av förhållanden. Är du redo för en ny relation? Är dina tidigare erfarenheter kompatibla med din nya partners? Har ni samma mål i livet? Utvecklas ni i samma takt? Fortsätter ni på samma eller åtminstone parallella spår?
Det senaste jag visste innan jag träffade honom var att jag ville ha en intelligent partner som var beredd att kommunicera mycket. Någon som var beredd att både vara nära och ge utrymme. Någon som inte ville förändra eller ”utveckla” mig, utan bara ville ha mig som jag var. Och det var det jag fick! Plus en stor portion kreativitet, humor och charmigt nörderi. In i mitt liv klev en mjuk, snäll och känslig individ, som varje dag både utmanar och peppar mig.
Efter bara ett par månader flyttade han in. För varför skulle vi vara ifrån varandra? Och efter knappt ett halvår flyttade även hans saker in. Efter ett tag slutade det kännas som ”min” lägenhet. Det var ju vårt hem.
Så hur slutar historien?
Förhoppningsvis slutar den aldrig… Men just min historia här kommer att sluta med en väldigt spännande dag, där alla våra nära och kära är samlade och delar vår lycka: bröllopsdagen. Det är dit vi är på väg nu. Till den 14:e juli.