Plus-size, från motvillighet till acceptans

citat-overdel-innanfor

Nej, alla får inte en smickrande silhuett av att stoppa in överdelen. Det finns ofta en föreställning om hur en kropp ska se ut. Men allas kroppar ser ju inte ut så. Vi är alla unika. När jag såg bilden ovan så skrattade jag bara. För det finns inget universalt trick. Och jag försöker ständigt värja mig mot sådant.

Storlek 42 och uppåt räknas som plus size. I vanligt butikssortiment finns storlekar upp till 44, ibland även 46. Om man som mig har storlek 50, så går det inte att shoppa var som helst. Det gäller både vanliga kläder och bröllopskläder. Framför allt finns det, enligt mig, väldigt litet utbud av fina kläder för ”stora” personer.

När jag behöver tala om vad jag har för storlek, så vill jag helst viska fram det, så att ingen får veta hur stor jag verkligen är. För visst finns det en del skam i att vara överviktig. Självklart behöver inte alla med storlek 50 ha övervikt. Men jag har det. Jag har t.o.m. det som kallas fetma. Nej, det är inget att vara stolt över. Men det är heller inget att skämmas över. Varje människa har olika förutsättningar. Och det händer olika saker i livet.

I mitt fall blev det helt enkelt för svårt att ”hålla vikten”. Och jag ville inte heller. Kände inte att jag var värd det. Mina mediciner för depressionen hade biverkningen viktökning. Och med både depression, utmattning och smärta är inte fysisk aktivitet och ordnad kost det lättaste. Därmed blir en viktminskning i princip ett omöjligt projekt.

På bröllopsmässan på Grand fick jag blandade bemötanden från utställarna. De som gjorde skräddarsydda klänningar var jättetrevliga och såg inga hinder alls. Framme vid en monter för en av de större butikerna i Stockholm var min första fråga om de hade större storlekar.
Visst hade de det! När skulle jag gifta mig? I juli, jaha, men det är långt kvar och då kanske jag inte har samma storlek längre?
Här bröt en kollega in och tog över. Och jag var väldigt tacksam! För det är inte ok att komma med antydningar att någon ska gå ner i vikt. Den nya personen visade mig i alla fall ett par exempel på klänningar som de hade i min storlek.

På mässan Bröllopsfeber fick jag motsatta reaktionen från en annan utställare. Mannen från butiken sa att han brukade skicka alla ”små” tjejer till sin kollega. ”För det är roligare att jobba med dem med kurvor. Det finns mer att jobba med. Det ger större skillnad mellan olika modeller.”

I dagsläget har jag slutligen börjat inse hur jag faktiskt ser ut. I mitt huvud har bilden av en smal person funnits kvar länge. Det har lett till besvikelse varje gång jag ser mig i spegeln. Men nu börjar ”verkligheten” äntligen sjunka in. Och det börjar kännas mer ok. Min övervikt har hela tiden varit ett bevis på min sjukdom, att jag inte mår bra, att jag inte funkar som jag ska, att jag inte klarar allt jag vill…

Samtidigt så är det även ett bevis på att jag överlevt flera år av psykisk ohälsa. Så mina bristningar i huden blir därmed som ”krigsskador”. Min kropp har klarat sig så här långt, den har burit mig hit och den ska bära mig vidare.

Idag blir det allt mer vanligt med kroppsaktivism. Jag beundrar verkligen dem som gör det! Att de är stolta över sina kroppar och att de vågar visa upp dem. Jag är inte riktigt lika modig inför andra. Däremot blir jag allt mer modig inför mig själv. Det är så här jag är just nu. Jag har samma rätt att leva och bli älskad som alla andra. Men det första steget är att älska sig själv. Och sluta lyssna på alla generella tips och tricks. Var bara unik!

2 thoughts on “Plus-size, från motvillighet till acceptans

  1. På Dreamwear i Ljungby tycker vi alla
    kvinnor i alla storlekar med sina egna unika
    kroppsformer är fina.
    Hoppas du hittar din drömklänning. Du
    kommer att vara en strålande brud på er
    stora dag.
    Mvh Inge

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *