Jag bär sällan smycken, eller snarare, jag bär aldrig smycken. Gustav klickade hem två enkla ringar från nätet som han hade vid själva frieriet. Det var ingen enkel match för honom att lista ut min storlek. Jag har tre ringar liggandes hemma, inköpta för 39kr från H&M. Detta är ringar som jag haft på tumme, pekfinger eller långfinger. Gustav chansade och tog en av dessa ringar som måttstock.
Min ring var några storlekar för stor om vi säger så. Det ska även tilläggas att jag har ganska långa och smala fingrar. Men detta gjorde mig och gör mig ingenting. För jag kommer aldrig kunna göra mig av med den ringen även om jag inte kan bära den på min tumme ens.
Jag minns hur jag ändå tog på den på mitt ringfinger och gick med den de första dagarna trots att den var alldeles för stor. Vi sov en natt i Kiruna på Scandic. Jag plockade bland mina kläder och rätt som det var åkte den av. Jag fick panik i några minuter över att jag inte kunde hitta den. Så sjukt det där, att det där lilla får en så stor betydelse.
Jag var lite orolig för det här med ringar, skulle jag hitta en som kändes som mig? Och skulle jag verkligen vänja mig vid att ha en ring på fingret för resten av mitt liv? Tjejen som aldrig bär smycken. Trots min oro såg jag verkligen fram emot att få besöka en guldsmed för att leta efter våra förlovningsringar. Efter en del velande lyckades jag hitta en som föll mig i smaken, mer om det i nästa inlägg.
