Leendet satt som klister på mitt ansikte när vi lämnade Kvalvika beach, platsen där Gustav gick ner på knä. Jag minns klart och tydligt hur jag satt och tittade ut genom rutan med det där fåniga leendet och redan där och då satt jag och funderade på, vilka skulle jag vilja bjuda till mitt och Gustavs bröllop?
Vi satte oss ner tillsammans med en vinflaska en kväll någon vecka efter förlovningen och började skriva på gästlistan. Vi började med familj och släkt innan vi gick över på vänner. Detta för att dels få en uppfattning kring hur många vänner vi kan bjuda in innan det blir för mycket. Vi hade till en början tänkt runt 80 gäster, det har idag ökat till 90 och eventuellt kommer det öka någon/några till.
Jag känner mig ofantligt stolt och glad när jag blickar ut över gästlistan. Det är människor som gör mig lycklig, människor som jag känt sen barnsben men också människor som jag knappt känt ett år. Gästlistan skulle garanterat se annorlunda ut om vi skulle gift oss om tre år eller om vi hade gift oss för tre år sedan.
Vi har blandat det gamla med det nya helt enkelt och det känns väldigt väldigt bra. Klart vi hade kunnat bjuda in fler men någonstans vill man känna sig hemma och att man hinner med att se och vara med alla. Ibland slås jag av tanken att vi kanske har för många gäster och ibland får jag dåligt samvete för jag inte bjudit in vissa. Hade det varit för något år sen hade jag tyckt det här med att inte bjuda in alla eller ”såra” någon för att de inte är bjudna varit fruktansvärt jobbigt. Jag hade suttit med ångest och dåligt samvete varje dag. Tack och lov har jag lite mer skinn på näsan idag samt lärt mig hantera dessa skuldkänslor om att ”alla inte får vara med”, snacka om barndomsproblem :P.
En sak som är bra är att själva vigseln är öppen för alla vilket medför att alla som vill och har lust får vara med i kyrkan. Det är ju toppen att man kan erbjuda detta för de som inte är inbjudna till festen men ändå vill dela vår kärlek denna dag.