Igår hade vi parmiddag här hemma (inte likt den på bilden). För mig låter ordet parmiddag så fjantigt på något vis men det är precis vad vi hade igår. Vi hade bjudit in två kollegor till Gustav med respektive. Det blev en hel del bröllopsprat då ena paret gifte sig i maj 2016 och det andra paret gifter sig nu i maj 2017. Att se den där lyckan och kärleken som fullständigt exploderade när det gifta paret mötte varandras blickar då de berättade och mindes tillbaka till sin dag, det var så häftigt. Jag blev verkligen rörd av deras glädje. Kärlek är det finaste som finns!
Det är så kul att sitta och lyssna på andra pars tankar och upplägg kring sitt bröllop. Det finns verkligen inga gränser för vad eller hur man ska göra. Det är också intressant att de gropar man stöter på i sin planering är liknande. Det vill säga, gästlistan och val av efternamn. Det sistnämnda är nog det som jag och Gustav inte kommer att komma överens om. Vi är envisa som trotsiga treåringar när det kommer till den punkten. Jag lever dock i förhoppningen/drömmen om att han ska ge med sig ;). Men det var inte det jag skulle skriva om nu.
Jag fick en speciell känsla i kroppen igår när jag satt där med mitt rödvin, pratade bröllop och livets gång med fyra för mig främmande människor. Men där och då kändes det så enkelt och som om vi känt varandra en lång tid. Det känns nästan lite larvigt när jag sitter och skriver om detta men nu ska jag vara ärlig. Det är inte många tillfällen där jag faktiskt känner mig som en ”vuxen” människa. Jag brukar oftast känna mig som ”barnet” i de flesta sällskap eller den som inte tar den där mogna äldre rollen. Nu blir det rörigt och det är svårt att förklara men igår kände jag mig vuxen. Det händer som sagt inte ofta att den känslan infinner sig, men igår gjorde den det och det var rätt fränt ändå. Kanske är det mina 28 år som kickar in eller kanske är det bara en ålderskris…