Idag hände något stort! Det har tagit mig 305 dagar, fattar ni, nästan ett år… men plötsligt händer det. Idag tog jag cykeln till jobbet. Min racer som stått och samlat damm i uterummet sen den där galna natten runt Vättern i juni 2017. Jag fick feeling förra veckan och kände att nu är jag nära. Suget att sätta sig på den där cykeln har inte varit enormt även om Vätternrundan är något bland det häftigaste och roligaste jag har gjort så har inte racern lockat alls. Men idag, som jag for fram alltså. Vilken känsla det är! Det kändes som om jag var med i en film, pedalernas fart trappades upp i takt med musiken som strömmade ur lurarna. Jag var tillbaka runt Vättern i den där natten och i den där magiska känslan när man ligger på rulle, wow! Vilken cool grej det var alltså och vilken frän grej det här med att cykla är.
Nu ska jag snart bege mig hemåt (på min racer), det har varit en lång men otroligt rolig arbetsdag. Nu väntar ett samtal med min kära barndomsvän Sara följt av löpträning med grabbarna Gustav och Kalle. Hoppas peppen är med de mer idag än sist, idag blir det inga backintervaller i alla fall. Men det betyder inte att man kommer ligga på latsidan ;).