Throwback – Pyrenéerna

img_1060

Idag blir det ett annorlunda inlägg, ett inlägg långt ifrån bröllop, en throwback till Pyrenéerna där jag och Gustavs syster tillbringade tio dagar tillsammans. Vi kände varandra väldigt bra innan resan men skulle nog säga att vi lärde känna varandra liiiiite mer tack vare denna resa =) Jag hittade mina dagboksanteckningar härom dagen och vill nu dela med mig av en dag därifrån.

Onsdag: Vaknade av alarmet 06.30. Till vänster om mig låg en man i 45-årsåldern, han hade en svag doft av svett. Till höger om mig var Camilla. Hon vaknade inte av alarmet så jag försökte väcka henne, det gick sådär då hon sov med öronproppar. I en sovsal med 25 personer vill man inte direkt ställa sig och skrika. Jag tog tag om hennes knä och kramade åt. Fick en livlig/skräckinjagande reaktion. Hon berättade senare att hon drömt att det var en krabba. Vi åt frukost, lite nedstämda över den dimma som hängde som ett täcke över bergen. MEN efter frukosten började det sakta men säkert lätta. Vi borstade tänderna mitt ute bland bergen och såg solens strålar plocka mer och mer berg.

img_1055

Vi började vår vandring men insåg efter ett tag att vi hade glömt picknicken på nattens boende, vi fick gå tillbaka. Take two, vi började gå igen, visade sig att vi inte riktigt visste var vi skulle gå. Fick gå tillbaka igen för att fråga personalen på boendet. Take three ;), vi kom äntligen iväg åt rätt håll och med picknick i väskan. Vi hade en magisk morgon med fantastiska vyer och jag njöt av varje steg där uppe.

img_1054

Vi nådde ett vägskäl där man kunde välja om man ville gå den ”hårda vägen” eller den ”lätta vägen”. Vi valde den hårda vägen som innebar en vandring upp i bergen istället för nere i dalen. Efter cirka halvtimmen dundrade de mörka molnen in och det började regna. Trailen blev svårare, brantare och halare. Vi hamnade uppe på en peak där vi blev tvungna att hålla oss i kedjor. Kedjorna var blöta och det var ett ganska rejält fall under mig. Det rörde sig om 3-5 meter klättring (en enkel match i bra väder) men dagens väderlek gjorde mig livrädd. Jag hade några sekunder med rejäl ångest där i kedjorna, tänkte på Gustav och hoppades att om jag faller nu så känner han förhoppningsvis att jag tänker på honom. Lite väl dramatiskt såhär i efterhand kanske.

Vi kom upp, tog oss sedan ner för en brant med hjälp av flera blöta kalla kedjor. Regnet, kylan och vinden ökade. Vi kom ner på en bergskam och gick på den en bra bit. Plötsligt sprack det upp som ett hål mitt i molnen och vi fick efter några timmar i dimma och regn äntligen se en kort skymt av den fantastiska vy som gömde sig där bakom de tjocka molnen. Vi befann oss trots allt 2600m upp. Vi hade nu gått ganska länge och hungern började göra sig hörd. Vi mötte tre vandrare som berättade att vi hade en ganska tråkig väg ner med att det inte var långt kvar till nattens refuge Pineta. Vi var som sagt lite blöta och kalla efter att kämpat på där uppe bland bergen så när vi fick beskedet att det inte var långt kvar var det en otrolig lättnad.

img_1018

Vi började ta oss ner på en ganska brant stig med massor av lösa stenar och rullgrus. Vi insåg ganska snart att vi behövde tanka kroppen med energi, det fanns inga träd eller buskar i närheten men vi hittade två lite större stenar som kunde ge oss, vår mat och våra väskor skydd när vi åt. Det var en ganska tyst lunch, vi tänkte nog både två på det regn som verkade öka för varje sekund. Vi hade nu vandrat över fyra timmar. Pastasalladen var magisk och jag kommer nog aldrig glömma känslan när energin kom tillbaka till kroppen. Det blev ingen lång paus men ack så behövlig. Vi ställde in siktet, ner ska vi och de sa ju att det inte var så långt så nu går vi bara på. Vi gick och vi gick, det kändes som om den där skogen vi sett ett tag aldrig skulle komma till oss. Men så blev sikten bättre och vi närmade oss äntligen skogen. Jag tänkte att nu får vi det riktigt gött här sista biten ner. Yeah right! 1200m rakt ner och det var verkligen rakt ner! Regnet ökade i styrka igen och jag började få ont lite överallt, främst i mitt knä. Energin försvann snabbare denna gång och jag fick kämpa med psyket. Vi sa inte många ord till varandra under den här stunden. Vi la nog all kraft i att peppa oss i det mentala här.

Camilla började ramla allt mer och mer, slant på stenar och grenar. Sådant tar enormt på psyket för man är så trött och för varje gång man ramlar på rumpan blir det tyngre och tyngre att ta sig upp. Inte nog med det vurpades, varje gång man tog stöd mod ett träd eller en gren så fick man ett vattenfall över sig från trädkronan som skakats om. Det var som en komedi! Camilla slutade svara på mina kommentarer och rätt som det var såg jag henne inte bakom mig, däremot hörde jag henne. Hon behövde en minut för sig själv där för att få ut lite aggressioner och för att orka gå vidare. Sen var det min tur att ramla ner på rumpan och då kände jag hur hela kroppen skrek ”Antonia, jag orkar inte mer!”. Tyvärr hade vi inget val, vi var tvungna att ta oss ner. Efter fler svordomar, skrik och suckar kom vi äntligen ner. Lättnaden och frustrationen som växlar till lycka och glädje! Vi var tvungna att korsa en flod , fick ta av oss kängor och strumpor.

Känslan! Känslan när det iskalla bergsvattnet kylde ner de ömmande fötterna, efter bara någon sekund var fötterna bedövade. På med kängorna igen och så några steg så var vi äntligen framme vid nattens boende – Pineta. Tror ni inte att alla mörka moln försvinner just då och solen tittar fram, vi kunde bara skratta åt det. Vi kramade ur våra blöta kläder och hängde upp de för tork. Vi installerade oss i vårt ”sovrum” som kändes något lyxigare än natten innan och sedan tog vi en dusch, en VARM dusch! Kvällen innan var duschvattnet det vatten som kom från snön som smält uppe i bergen, alltså ingen värme så lyckan var totalt. Vi duschade något längre än vanligt.

Camilla köpte öl och vi mumsade på de nötter som vi hade fått med oss i vår picknick. Livet var fantastiskt igen! Vi satt där i solen med vår kalla öl och enormt stolta över vad vi hade presterat, tänk att vi bara några timma tidigare slitit som djur där uppe i dimman och regnet.

img_1067

Vi satt där och njöt av ölen, nötterna, varandra och dagens äventyr när det plötsligt dyker upp en ung kille bland buskagen. Han hade ett ansiktsuttryck som visade en gnutta panik, han sprang ganska fort bärandes på två ryggsäckar. Vi skojade om att snart dyker det säkert upp en mörbultad tjej i buskagen också. Men killen kom ut igen efter att ha varit inne i receptionen, med sig hade han personal från stugan. Det visade sig att han hade lämnat två kompisar bakom sig där den ena hade skadat foten då han hade träffats av en rullande sten. Jag rös när jag hörde han berätta, han var så ung i närheten av lillebror Anton så jag fick en klump i bröstet. Jag såg framför mig hur den där stenen rullade och hur de försökt ropa men i det vädret som var där uppe var det ju omöjligt att höra varandra. Han berättade även att de hade ont om vatten så han skulle springa tillbaka upp för att ge de vätska och energi. Jag och Camilla satt som åskådare på första parkett, det här var ju så spännande även om det var obehagligt. Vi frågade om vi skulle hjälpa till men det kändes som om personalen från refuget hade stenkoll.

Någon timme senare kom de tillbaka, ena killen haltandes men välbehållen. Personalen serverade stora tallrikar med pasta och köttfärssås, tänk att lite mat kan göra så mycket. Killarna fick avbryta sin vandring och fick åka 2h för att komma till närmsta sjukhus. Denna händelse satte både rädsla och respekt i våra kroppar då vi visste att etapp 3 (vandringen dagen efter) skulle bli den tuffaste samt att vädret såg riktigt ostabilt ut. Vi åt en god middag tillsammans med andra vandrare. I mitt bakhuvud låg dock oron inför morgondagen. Jag förstod ju nu vilken respekt man ska ha för bergen och vädret, en respekt jag tidigare inte känt. Vi somnade så fort vi la huvudet på kudden den natten och sov som två små barn helt ovetandes om vad morgondagen skulle bjuda på för äventyr…

img_1063

Det är snart ett år sedan vi gjorde den här resan, så enormt tacksam och glad över att vi gjorde den. Camilla och jag fick verkligen se alla sidor av varandra den resan. Vi bestämde där och då att var tredje år ska vi göra ett äventyr tillsammans, vart nästa äventyr bär är fortfarande en bra fråga men som jag ser fram emot det äventyret!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *