Ett steg har aldrig känts så lång, stort och pirrigt. Nu var det inte bara ett steg utan ganska många innan jag var framme hos min trygghet, mitt allt, min blivande man Gustav! Inte nog med att promenaden fram kändes som världens längsta vandring, jag skulle även stanna titt som tätt så att fotograferna kunde förlflytta sig till nya vinklar. Jag minns tydligt hur nervös Gustav var, hela hans ryggtavla berättade det för mig. Men det kändes bara bättre att se det, att han likt mig var pirrig och förväntansfull!
Stunden när jag lägger handen på hans axel är ett moment där tid och rum står precis helt still. När han vänder sig om och vi möter varandras blickar finna det inget annat än bara vi. Känslan går inte att beskriva, jag har försökt förklara den så många gånger men det går inte. Det här är en once in a lifetime känsla! Där och då blir jag så stolt över Gustav som blivande man och stolt över mig själv som blivande fru MEN stoltast över oss! Vi har tagit oss hit, vi ska bli man och fru och nu står vi här i den mest fantastiska allé med nära och kära runt oss men just där och då är det bara vi! Att få se Gustavs reaktion och hans ögon när de såg mig var oslagbart! De lyste av lycka och kärlek, en blick jag aldrig tidigare sett men som sa allt och trots den trygghet och kärlek som han alltid ger mig så finns det inget tidigare tillfälle som känt mig så säker, trygg och hemma som där!
Efter en stund i vår bubbla blev det dags att börja fotografera, tillsammans, självporträtt och gruppbilder med tärnor och bestmen. Jag hade slängt med paraplyer och gummistövlar ifall det skulle regna för det hängde allt dugg i luften när vi åkte ut men tänka sig, där ute var det torrt och inte en enda droppe regn. Det var såååå kul att fotografera, det var ju också ett moment som jag kanske inte hjulade för innan då varken jag eller Gustav gillar att stå framför kameran. Men jag har sagt det tidigare och säger det igen precis som alla gifta par jag pratat med. Det finns seriöst inget som känns fel del dagen, för oss var det verkligen så! Allt var bara som att sväva på moln!
Vi blev klara rätt snabbt ändå med bilderna men hann med att byta miljö där vi även fick användning av paraplyerna. Ser så fram emot att få se bilderna! Vi skulle sedan bege oss mot kyrkan för lite lunch och chill innan kyrkan. Meeen då startade inte Ias bil. Tur ändå att Gustav inte hade åkt iväg än utan kunde hjälpa igång oss med startkablar 😉 även detta fångades på kamera!
Väl framme vid kyrkan slog vi oss ner. Jag försökte verkligen äta men det gick inte, nervositeten var framme. Jag började nästan må illa och behövde gå på toa samt stå upp för sitta gick inte. Men så körde vi lite allsång, lite skämt och så en peppring och sedan var det game on!
När vi ställde upp oss inne i kyrkan bakom stängda dörrar blev Gustav också nervös. Som två så barn greppade vi varandras händer, tittade på varandra och nickade och så hörde vi rövarsången ta ton och dörrarna öppnades. Att gå in i kyrkan till tonerna av rövarsången med Gustav vid min sida och närmsta vännerna bakom sig framför sina nära och kära det, DET var mäktigt! Så mycket känslor vällde över mig och jag kunde knappt titta gästerna i ögonen för då kom tårarna. Fick ögonkontakt med min barndomsvän Sara som hade tårar i ögonen och då började även mina ögon tåras. När jag såg mamma och pappa fick jag snabbt styra om blicken för att inte drabbas av gråtattack.
Vi hade en fantastisk vigsel med en otroligt nära, glad och trygg präst. Hon pratade som Mumintrollen vilket bara det gjorde mig glad där framme. När vi skulle säga efter prästen (Jag Antonia tager dig … ) så var det Gustav som startade. Det gick rakt in i hjärtat och den där blicken från allén var där igen. Mitt hjärta slog volter och ögonen fylldes med tårar. Det blev min tur att säga efter prästen, första meningen gick bra men satan i gatan vad jag fick kämpa med de resterande! Det var så mycket känslor och de där tårarna och den där gråten ville bara ut, det var så mycket kärlek och lycka! Med djupa andetag och några fler pauser än vanligt så tog jag mig igenom det och Gustav nickade till mig med en blick som sa – starkt jobbat älskling! Vi fick lyssna till två otroligt fina sånger i kyrkan, den första var Phil Collins – you’ll be in my heart och den andra var Sarek – genom eld och vatten men i lugn version. Vi visste tidigt i vår planering att Phil Collins låt var given men så ville vi ha en svensk med. Och ja okej, när vi väl började prata om det tog det inte lång tid att Sarek var självklart då det verkligen är vår låt! Som vi lyssnat på den! Den är ju så fin i den lugna akustiska versionen! Det var min vän Ellinor som sjöng och det är på riktigt det finaste jag någonsin hört! Hur hon klarade av att sjunga den till oss när jag hade tårar som forsade nerför kinderna är imponerande. Jag passade även på att blicka ut över gästerna en snabb snabb blick och fick se morfar med näsduken, då fylldes mitt hjärta med värme!
Efter vigseln fick vi äntligen springa ut framför våra gäster som kastade ris och bjöd på jubel! Nu väntade bröllopsfest på logen i Bullerbyn!
Villen fest! För oss var det viktigaste med vårt bröllop att vi och gästerna skulle ha galet kul till en grym bröllopsfest med mycket skratt, tjo och dans! För mig startade redan det där så fort vi anlände till logen! Först en massa kramar och fina ord från höger och vänster, alla dessa bilder för att sedan slå sig ner för middag och se alla sina nära och kära framför sig! Så fint! Fint är bara förnamnet på alla de tal vi fick! Jag är fortfarande helt lyrisk över vad varje talare presterade, och det slog mig där och då vilket jag också sa till min pappa: – Cristian, jag är en väldigt fin människa, jag inser att jag har skött mig bra som syster, vän, dotter och släkting. Och jag har världens finaste man och tillsammans är vi ett jäkla bra team! Hans ögon lyste och hans leende sa allt. Men han var nog enormt stolt över att höra mig uttala dessa ord. Efter alla dessa år med kamp om att lära känna sig själv, välja rätt vänner och förstå vad man behöver och inte behöver i ens liv. Känslan av att alltid vilja vara alla till lags men glömma bort sig själv gång på gång. Jag menar inte att jag inte förstått att jag är omtyckt men där och då var det uppenbart och okej för mig själv att erkänna det för mig själv! Jag är en fantastiskt fin människa, Gustav är en fantastiskt fin människa och vi har många som tycker så ofantligt mycket om oss!
Talen avslutades med mitt egna tal till Gustav. Ett tal jag skrev redan i julas. Talet var en sång framför av våra två vänner Pelle och Malin. Jag hade tagit usher – without you som Gustav och jag lyssnat mycket på under studenttiden men skrivit en egen text på svenska. Alltså som de framförde den! Jag var lite nervös för vad Gustav skulle tycka men jag märkte snabbt att den gick hem, även hos gästerna! Tack Malin och Pelle, det var så fint!
Efter tal, spex och middag blev det dansgolv! Dansgolvet varade från 00.00 – 05.30 och tro mig jag hade kunnat skriva en bok om de timmarna. Det var så kul! Gustav och jag öppnade dansgolvet med vår vals som såklart inte var en traditionell sådan. Vi startade med en lugn låt och dansade tryckare likt mellanstadiet. Men sen blev det showdans/fuldans i fyra minuter till låtar som jag klippt ihop och koreograferat! Som vi hade fått öva på denna dans och Gustav trodde aldrig det skulle gå men dra mig baklänges så bra det blev!!
Efter vår dans var dansgolvet igång på riktigt! Alla dansade och det varvades från en stor ring till flera små från tåget till överallt och ingenstans, från välknäppta skjortor till slipsar på huvudet, från pardans till brakedans! Alltså herregud vad kul det var! Det fanns inget slut! Fast det fanns det ju, 05.30 sa Gustav till mig att välja en sista låt för det var nog dags att bege sig hemåt. Det blev två sista låtar, men den sista skrek vi oss igenom som många av oss på dansgolvet gjort så många gånger förr till tonerna av Tommy Körberg – stad i ljus!
En minibuss och två fullpackade bilar lämnade logen sist! Vilken fest! Jag kunde inte sluta le och det kan jag fortfarande inte göra när jag tänker tillbaka på det! Vilket jäkla sagobröllop!!
Tack för alla fina ord, kärlek, skratt och minnen som ni alla talare tog upp och inte bara ni som höll tal utan även alla ni andra som sa så fina ord i toaköerna, på dansgolvet, vid kyrkan, vid buffén, vid baren, på instagram, på sms, på Facebook, via brev ja ni alla fina som tog er tid att gratta oss! Vi fick en bröllopsdag som vi aldrig hade kunnat drömma om!
Jag var rädd att jag skulle känna tomhet dagen efter men den där tomheten har inte varit i närheten än och kanske är det för att det blev så oförglömligt bra! Vi kommer aldrig att glömma den här dagen! Gustav, nu är det du och jag, dreamteam, man och fru! Lets do this!