Jag var 21 när jag flyttade till Stockholm, kände en person och kände mig rätt ensam. Bestämde mig då för att nätdejta för att träffa människor, jag var rätt öppen med att det främst var vänskapliga relationer jag var ute efter men nätdejtandet rullade på ganska bra. Ibland stötte man på någon som man gillade lite men inte så mycket mer än så.
Så efter några års nätdejtande(främst via olika sajter men självfallet träffade jag män på andra ställen också) kände jag väl att jag började känna mig redo för ett förhållande, men var rätt trött på att sitta och maila fram och tillbaka i flera timmar. Snabbt och koncist var min melodi och ville en man inte ses efter tre mail så var han inget för mig. De bästa dejterna var de där vin var inblandat därför var mitt upplägg till 99% att börja dejten på en bar för att sen se vart kvällen förde oss, enkelt och kul!
En grå helg i januari fick jag ett mail från en man på en dejtingsajt ”det skånska ord jag kan är hossa”, ja.. man kan väl säga såhär en del män är duktigare på att sälja in sig än andra. Men det var en sådan urtråkig kväll då jag såg mailet som en möjlighet till att roas lite. Det var en ganska rapp konversation och vi möttes i diverse underliga frågeställningar. Jag gjorde som vanligt, frågade om vi kunde ses snart och mannen svarade att han hade väldigt mycket att göra, skulle resa bort och en hel drös med andra ursäkter. Mitt tålamod tappades och jag tänkte lägga ner det hela där och då, men han gav ändå ut sitt nummer och vi började att sms lite till varandra. Någon annan grå kväll någon vecka efter första mailet så bestämde jag mig för att ringa till honom och det slutade med att vi pratade i telefon i 1,5 timme och jag fick flashbacks till min ungdom då jag suttit exakt likadant.
Det här var annorlunda, mitt intresse fanns kvar trots att det gått tre veckor av mailande, smsande och pratandes i telefon. Spänningen att ses byggdes upp för varje gång vi pratades vid och jag var säker på att jag skulle bli besviken när vi väl sågs. Äntligen kom vi fram till ett datum, 25 februari 2013 blev dejten med Niklas inbokad. Det var en kall och snöig februarikväll och vi hade bestämt oss för att ta ett glas på Vassa Eggen. Jag stod i vanlig ordning och var supertidigt på plats, frös och var nervös över vem den här långa telefonmannen nu var.
Får ett sms där han meddelar att han blir tio minuter sen, det kan jag acceptera men när det gått tio minuter och han inte syns till någonstans blir jag smått irriterad. Får ytterligare ett sms där han säger att pendeltåget gör honom en kvart till försenad, jag får gå in i Sturegallerian och värma mig under väntan, efter fem minuter till får jag ett sms till där han meddelar att det är oklart när han kommer att dyka upp. Efter 45 minuter dyker han äntligen upp och jag är fruktansvärt irriterad men biter mig i tungan och ser till att hälla i mig första drinken snabbt så att jag slappnar av och är mer positiv.
Vår första dejt var ganska klassisk, drinkar och massa samtal, sen bjuder jag hem honom till min lägenhet på Kungsholmen och kvällen slutar extremt sent. Mysig och väldigt lätt dejt, mitt intresse för Niklas fanns definitivt redan där från början.
Ingen av oss hade direkt någon erfarenhet av förhållanden och vi dejtade som på ett schema- varje onsdag och lördag sågs vi, sällan mer eller mindre. Det passade oss fint men kunde ibland göra mitt spontana jag extremt frustrerad. Jag ska inte säga att vårt förhållande var solklart från första början för det var det verkligen inte, men vi hade roligt och trivdes extremt bra tillsammans så att det mesta flöt på bra. Ganska snabbt fick han träffa mina vänner och jag hans, våra liv flätades ihop och även om vi bodde isär så fanns det en gemenskap som jag aldrig upplevt med en annan människa förut. Det var vi istället för jag nu. Nätdejtandet lades på hyllan.