Jag har aldrig någonsin varit en förhållandemänniska, visst har önskan om att finna en trygghet i tvåsamheten funnits där och jag dejtade friskt just eftersom att jag eftersökte just det känslan. Men har endast haft kortare förhållanden innan Niklas och det har varit ganska enkelt.
När jag och Niklas träffades sågs vi bara två gånger i veckan, det passade oss rätt bra då vi ville lära känna varandra långsamt, ingen av oss hade behovet av att vara nära hela tiden. Detta sågs av många i vår närhet som ett tecken på att det egentligen inte fanns någon kärlek där och att vi aldrig skulle bli ett ”vi”. När ens omgivning resonerar så blir man själv lite osäker, men jag var ändå rätt säker på att det var rätt sätt för oss. Visst hände det att vi umgicks mer än 1 övernattning men då båda två bodde väldigt litet kändes det aldrig som att någon av oss riktigt kunde slappna av om vi trängdes på en liten yta under längre tid.
När vi varit tillsammans i ungefär 9 månader tog vi beslutet att flytta ihop och det var inte förrän då vi fick uppleva tvåsamheten på riktigt, det var ärligt talat inte en dans på rosor, våra första stora bråk uppkom precis där i början av samboskapet och jag trodde aldrig att vi skulle klara av det. Men sakta blev vi vana vid varandra och just tvåsamheten, det är en oskriven regel hemma hos oss att om vi ligger och tittar på tv/film så ska det samtidigt ske någon slags beröring(hålla hand, hand på ett ben etc.) Det är också otroligt fint att komma hem till någon och få frågan ”hur har din dag varit”. Det är extremt irriterande med en morgonsur människa, det är fantastiskt att slippa att sova själv i en säng.
Tvåsamheten har aldrig varit självklar för mig, men med Niklas har jag funnit den bästa kompromissen, vi lever våra ”egna liv” då vi är extremt olika som människor men möts alltid i hemmet och hos varandra om det skulle behövas. Sen har vi lyxen att bo stort så vill man vara ensam fast att den andre är hemma finns den möjligheten också.
Så heja tvåsamheten men jag är definitivt inte rädd för ensamheten heller, det finns charm i båda. Trots framtida äktenskap så vet jag att jag och Niklas kommer att behöva den egentid vi har gett till varandra hitintills, jag har inget behov av att sitta ihop med honom även om jag väldigt gärna sitter och klappar på honom och har både ytliga och djupa diskussioner.