Backpack-killen

Bröllop, Om oss |


Hej Alla,
Okej, så as you all know har ju sin berättelse om hur dem träffades, och i vårt fall var det cheesy nog ”kärlek vid första ögonkastet”.. och då menar jag inte när vi swipade höger (även om det också hände).
Tinderbilder at the time;

För min del hade det precis tagit slut i ett tidigare förhållande och jag var fullt bestämd att jag skulle ”vara singel och inte träffa någon på ett tag”, yeah you know how it goes.. hur som helst blev jag övertygad av mina vänner att det var dags att joina Tinder, och att det fanns ingen anledning att vänta eftersom jag ”egentligen inte ville vara singel”, vilket i och för sig var delvis sant men jag tänkte oavsett att det mest skulle vara en rolig grej.
Det tog väl inte allt för lång tid innan jag kom till ”backpack-killen”, jag satt på lunchen och swipeade med en av mina kollegor och jag kände direkt – HAN! Men.. ingen matchning direkt?

Några dagar senare kom det äntligen upp på skärmen ”Herman har matchat med dig”. Jag kollade över skärmen på  min kollega och sa ”Backpack-killen har matchat med mig!!” and that was it.

Vi började prata lite till och från, men eftersom vi bodde en timme ifrån varandra var det inte jättelätt att ses. Tillslut frågade han om han fick bjuda mig på middag, och eftersom jag skulle vara liiite svår sa jag att han i så fall fick bjuda mig på något ställe i närheten av där jag bodde.
Men alltså när han klev ur den där bussen, oh dear .. jag var helt fast. Han hade precis varit i Australien, så brun med solblekt hår klev han ur den där bussen. Jag kommer fortfarande ihåg att han hade en brun canvasjacka, jeanskjorta i blå med små prickar, svarta jeans och bruna munkskor – riktigt hunkig (om ni frågar mig). Rätt nervösa båda två gick vi till restaurangen där det ekade tomt, så det var ju rätt onödigt att jag ringde och dubbelkollade om de ”kunde hålla vårt bord”.. De måste ha skattat rätt gott innan vi kom.

Restaurangen var en tapasrestaurang (lite på test eftersom man hade varit tillsammans med matbäbisar tidigare) och min första tanke var ”det hade varit så skönt att bara dela på allt”
– Ska vi dela?
Frågade han nästan direkt efter att vi hade börjat kolla på menyn, han tog genast hem pluspoäng. Vi tog in ett gäng tapas, och eftersom det bara var vi där så kom maten in direkt. Redan efter 45 minuter hade vi ätit upp och druckit upp våra glas rödvin.
– Vill du ha ett till glas? Frågade han.
– Vi kan ta det hemma hon mig! Svarade jag direkt utan att tänka, det kändes så naturligt? Några sekunder senare fick jag lite panik inombords ”har jag precis bjudit hem honom.. efter 45 minuter?” Jepp, tänka efter före? Nope.

Vi gick hem till mig, hällde upp två glas rött och satte oss i varsin ände på soffan. Vi kunde inte sluta prata, men vi rörde oss inte en millimeter, jag i ena sidan på soffan och han på den andra. Det var som att vi båda skulle vara ”artiga nog” att inte göra något mer den kvällen.

När klockan närmade sig ett visste vi båda två att alla tåg och alla bussar hade gått, men ingen av oss sa något, ingen av oss ville att kvällen skulle ta slut.

Vi träffade varandra varenda dag efter det, en 7:e april 2017 var startskotten på en historia som förhoppningsvis aldrig får ett slut.

1 svar på “Backpack-killen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *