Att vi ska gifta oss kan ha börjat som ett trevande skämt

Vi hade från början inte tänkt att bli tillsammans, men gränserna för vårt umgänge och hur vi umgicks blev allt mer otydliga. Skapade förvirring. Till slut blev det dessutom fånigt att inte kategorisera oss som ”tillsammans”, ”ihop” eller som ”ett par”. Vi blev alltså tillsammans, om än oklart när.

Att bli tillsammans ledde till vissa bryderier om vad vi skulle kalla varandra och hur vi skulle presentera den andra. Vi kände oss båda för gamla för att vara flickvän och pojkvän eller någons tjej och någons kille. Att benämna varandra för särbo, partner eller respektive kändes för formellt och tråkigt.

Någonstans i detta prat om benämningar yttrades det skämtsamt att vi väl får gifta oss så att han skulle kunna presentera mig som sin ”fru”. Jag skrattade troligen till lite nervöst första gången det kom på tal, men troligen lite mindre nervöst andra gången och säkert inte alls nervöst den tredje gången. När frieriet sedan kom var det självklart att vi skulle gifta oss, men inte längre på grund av presentationsbryderier och etiketteringssvårigheter utan snarare för att omständigheter i livet och våra känslor hade utvecklats till någonting som handlar om i nöd och lust.