Vi hade siktet inställt på silverfärgat, men fick syn på ringar i rosé. De var vackra i färgen, ack så perfekta. Och ack så dyra. Smakar det, så kostar det. J försökte förtränga budgeten som vi inte satt, men som ändå skulle hållas på en låg nivå. Han försökte också förtränga en oro om att tappa en dyr ring. Det var svårare. Jag testade ringen i roséguld. Lade till en i titan. Upptäckte att roséguld och titan var en perfekt kombination. Vi bestämde att jag skulle ha den kombinationen och att han skulle ha en ring i titan.
Men …
”Om det händer en olycka så kan man inte klippa bort en ring i titan”, sa försäljaren.
”Jag spelar gitarr, då är det jobbigt att bli av med ett finger”, sa J och började titta på silverringarna istället.
Själv googlade jag. Läste att rent titan kan klippas upp och att de flesta sjukhus har verktyg som kan såga itu det mesta. Våra blickar drogs till titanringarna igen.
”Vi vill ha gravyren utanpå”, sa jag.
Försäljaren bläddrade i sin pärm. Berättar sen att det inte går att få gravyr på utsidan av titanringar.
J kunde inte sluta tänka på ett amputerat finger. ”Det kanske är bra med silver ändå”. Han testade en silverring.
”Vi ska nog ha likadana”, sa jag. Testade kombinationen silverring och roséring. Det var mindre snyggt. Jag testade kombinationen silverring och titanring. Det var snyggt. Och jag spelar inte gitarr. Jag forskar och skriver böcker. Till det behövs inte tio fingrar, det kan räcka med nio. Så det blir titan och silver för mig. Gravyren på insidan eftersom den skulle slitas bort på utsidan av en silverring.
Beställt och betalat.