Igår kväll var vi på årets tredje, och för vår del, sista bröllop. Det var dags för en av Leos nära vänner och hans fästmö att fira den stora dagen. Ett stort bröllop med över 400 gäster som deltog, vilken fest!
Bröllopet startade vid fem med plockmat (meze) som var framdukat på borden. Leo hade varit på fotbollsmatch precis innan så han var inte direkt blyg med att hugga i. =P
Strax efter att brudparet anlände skulle dem vigas av en muslimsk präst. Ceremonin vid ett muslimskt bröllop är ganska så kort jämfört med en typisk svensk vigsel. Därefter var det dags för den klassiska bröllopsdansen till ljuvlig turkisk musik. Jag får alltid gåshud och blir lite extra känslig när brudparet marscherar in, framförallt om det spelas en finstämd låt eller davul (turkisk trumma). Till vårt bröllop kommer vi förmodligen att hyra in någon som spelar davul när vi gör entré. En mäktig känsla som måste upplevas live!
Bruden bar en vacker prinsessklänning med långt släp och en klassisk håruppsättning med en tiara medan brudgummen bar en stilig marinblå kostym med svart fluga. Hyr snyggt som helst!
Frågan är om man själv också ska hyra in en frigolittårta till bröllopet?
En annan tradition som vi har i Mellanöstern är att gästerna får med sig små presenter hem som ett minne från bröllopet. Vi fick en härlig liten dekoration att hänga på kylskåpsdörren. Vanligt vid persiska bröllop (jag ju född i Iran), är att man ger gästerna fint förpackade sötsaker att ta med sig hem.
Det är få fester som slår ett bröllopsfirande, i glädjemått mätt, och det märkes verkligen igår. Ett extra plus med gårdagen var att vi fick träffa majoriteten av Leos vänner med deras respektive. Ovanligt många härliga personligheter på en och samma plats, minst sagt! Och även om man försöker styra upp parmiddagar varje gång man ses, så kommer livet allt för ofta i vägen. Då blir tillställningar som bröllop, födelsedagsfester och andra högtider lite extra viktiga för att lära känna varandra bättre.
