Vi satt både länge och väl och provade förlovningsringar, en varm dag i juni. Vi hade tanken att vi skulle ha samma färg och samma mönster bara att de skulle vara olika stora. Daniel var helt säker på vitt guld redan när vi gick in i butiken. Men det tog inte lång stund förrän jag insåg att rött guld passar min hudton mycket bättre.
Då tänkte vi: okej, olika färg men med samma mönster.
Mycket provande senare hade Daniel hittat en ring med superläckert mönster som vi båda gillade. Jag har dock väldigt små fingrar och behöver en betydligt tunnare ring än han, och då gick det mönstret inte att göra.
Jaha, okej, olika färg och olika mönster då. Så blev det tillslut. Det blir sällan som man har tänkt sig från början.
Jag valde en nätt ring i rött guld med ett sagoinspirerat mönster. Jag tittar på den och tänker att det symboliserar hur livet går i vågor. Uppåt, nedåt och uppåt igen. Upp och ner är alltid sammanlänkade, uppåt varar inte för alltid, men nedåt följs alltid av uppåt igen. Tryggt att bära med sig varje dag.
Jag kommer att komplettera med en vigselring senare, medan Daniel nöjer sig med en ring. Han har istället graverat datumet före namnet i sin, för att kunna fylla på med vigseldatumet på andra sidan namnet sedan.