323 Dagar. Our story

bloggen

Jag ska ta med dig till första början. Den där början som är så jobbig, awkward och fantastisk på samma gång. Men det är just den perioden som är den största anledningen till vad som ska hända om 323 dagar…

Med en tyngd som en dräktig elefant, på grund av att sömnen fått bli utbytt mot tankar, halvtöltade jag mig mot tunnelbanan. Om det var något jag inte ville bli en dag som denna så var det sen. I och för sig så har jag någon form av ”förseningsfobi”, men när det är första dagen på ett helt nytt jobb tar jag det steget längre så det kändes helt vettigt att stressa trots att det var en timma kvar och jag hade fem minuter från dörr till dörr.

Att vara tidig för alltid något positivt med sig. I detta fall det där kaffet från 7-Eleven som fick mig att vara skärpt till hundra under hela introduktionen. Det kanske inte låter särskilt imponerande, men alla ni som träffat någon som varit på samma ställe inom samma tjänst med en drivkraft upp till fotknölarna (max) och som håller en presentation i tre timmar, ni kan få imponeras. Allt vände dock när nästa person klev in för att orientera dessa vilsna gröngölingar. Och när jag säger att allt vände så menar jag verkligen att allt vände. Han klev in och och min hjärna tackade för sig och klev ut. Aldrig hade någon tidigare påverkat mig så, på bara en sekund – förrän nu. Allt blev som i en film. Jag vill väl kunna vidlikna vad som hände med en riktigt romantisk film, men inser att det i sådant fall rör sig mer om en halvkass komedi. Mr Bean är en bra liknelse. Jag såg att han pratade, men hörde inte riktigt, allt jag kunde tänka på var att det absolut enda jag ville i hela världen var att han skulle titta på mig. Dock blev helt plötsligt det absolut enda jag ville att han skulle sluta med det när våra ögon möttes för pupillerna på mig stod då åt varsitt håll, som om de vore biljardkulor han spelat bort (helt utan överdrift). Torr luft blev det också, men att dricka vatten är uteslutet när man darrar som en galning. Till kvällen var jag helt adrenalinfylld och kunde säga hej till en ytterligare klarvaken natt.

(Tack för alla hysteriskt roliga och timmarlånga samtal hela nätterna under denna tid Maria).

Efter att han föreslagit flertalet ”arbetsrelaterade möten”, som mest gick ut på att dricka mysiga juicer eller äta långa frukostar så kom vi fram till att vi båda verkligen gillar träning. Vi bestämde oss då för att börja gymma tillsammans. Kan som en parentes tillägga att det kändes som att vi hade kommit väldigt långt att han ville att vi skulle ses på fritiden efter att jag spillt ner halva mig med yoghurt och allt möjligt frukostbordsvänligt vid varje tillfälle vi träffats. ”Clumsy cause i’m falling in love” som Fergie sjöng i en rätt rejält störig låt, dock så sant. Men sagt och gjort – vi började träna tillsammans. Jag lyfte vikter tills jag fick feber och inflammation ut i fingerspetsarna, men wow vad jag flög fram på moln dygnet om.

Det gick en vecka och helt plötsligt bodde vi ihop. Ja förlåt, jag kan ha dragit lite på sanningen till vissa nära och kära vad gäller just den tidsaspekten och menat på att det var en hel del dejter innan det ens kommit på tal. Jag har absolut inget att säga till mitt försvar mer än att är det rätt så är det.

I dagsläget bor jag och min fina sambo tillsammans i Täby med vår, eller ja, min, franska bulldog Frank (det är och verkar förbli en stor utmaning för mig att få dem att faktiskt gilla varandra). Vi jobbar, tränar, lagar god mat, umgås med vänner och familj, men framför allt – planerar för vår bröllopsdag. Tack för att just du vill vara en del av vår väg dit.

3 thoughts on “323 Dagar. Our story

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *