138 Dagar. När någon saknas

fullsizerender-2

Klockan var mycket. Väldigt mycket. Skymningen hade lagt sig som ett tungt täcke utanför det gamla huset för länge sedan och den enda grannens fönster speglade bara mörker tillbaka. Denna enskilda plats hade vid första anlick kunnat se rätt tråkig ut för en 6-åring, men för just henne var stället magiskt. Det hemska ordet ”sängtid” fanns inte här och vad man såg på TV och läste för böcker berodde helt enkelt på vad man var intresserad av vid tillfället och inte baserat på hur hög risk för mardrömmar det innehöll. Här var man aldrig rädd, inte ens för att ligga uppe hela natten och prata om otäcka marulkar, här var allt bara spännande.

Min mormor var min bästa vän. De andra barnen på gatan visste att det knappt var någon idé att fråga mig om jag ville leka med dem om helgerna – jag skulle till mormor. Vi var liksom likadana vi två. Sällskap var viktigt, men vi ville också vara ifred. Ofta var vi inte många meter ifrån varann, men gjorde olika saker. Så ibland blev vi sugna på att göra något gemensamt och spelade bowling med pet-flaskor och tennisbollar, gick ner till någon utan hagarna bakom huset, planterade eller bakade tills vi båda såg ut som snögubbar av allt mjöl. Hon var så klok min mormor, hon fattade som ingen annan. Exakt vad det var hon fattade som ingen annan gjorde har jag inte riktigt ord för. Hon bara gjorde det.

Även fast jag blev äldre och inte riktigt uppskattade att lyssna på melodrikrysset tillsammans med mormor längre hade hon alltid kvar sin plats i mitt hjärta. Jag var där så ofta jag kunde och satt intensivt och gissade framför ”vem vet mest” i TV-soffan eller diskuterade vem som egentligen var snyggast av Rickard Sjöberg eller Anders Borg. Ett tufft val tyckte mormor då hon menade på att de var så stiliga karlar på så olika sätt.

”När ska du och Carl gifta er? Jag vill så oerhört gärna få gå på ert bröllop” sa mormor ofta med världens största leende och med drömmar bakom ögonlocken. Jag minns meningen med värme i kroppen, men jag kan inte hjälpa att hjärtat svider med insikten av att en av de mest betydelsefulla människor i mitt liv inte kommer att kunna vara med på en av de mest betydelsefulla dagarna i mitt liv. Hon tog min längtan efter min egen bröllopsdag högre än vad jag själv hade gjort och lät den stanna där uppe. Det är ett mycket få antal människor som på ett hundraprocentigt okomplicerat sätt kan få en annan människa att känna så mycket. Som när hon hade träffat min Calle första gången och i efterhand över telefon sa ”män är ju i största allmänhet dårar, men den där dåren var ju inte bara snitsig utan kommer med all säkerhet visa dig livet också. Jag är så lycklig för din skull”. Sådär uttrycker sig bara någon som fattar lite mer än resten av världen. Någon som inte tar livet på så stort allvar, men ser på kärlek med högsta respekt.

Det skulle ha stått en till på gästlistan. Det skulle ha skickats ut en ytterligare inbjudan. Det borde varit en till stol vid borden. Men nu är det inte så. För någon saknas.

Men mormor är med mig trots allt. Hennes smycken som bars allra närmast kroppen sitter nu på mitt högra ringfinger. Som om hon håller mig i handen under hela dagen. Tack vare Elin Petrova i Täby har jag nu en otroligt vacker ring som betyder obeskrivligt mycket för mig. Hon kommer även att få putsa upp våra förlovningsringar inför vigseln. Det är så stort att bära vackra smycken av ett emotionellt värde som inte kan mäta sig med någon summa.

Tyvärr är det fler stolar som kommer att gapa tomma som egentligen skulle ha stått framme tillsammans med de andra under vår bröllopsdag, men för dem som gått vidare från detta jordelivet har vi en större plats inom oss. Och för alla dem som är kvar hos oss räcker inte ord för att försklara betydelsen av deras medverkan på vår dag.

Vi glömmer aldrig, men vi längtar framåt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *