Jag pratade här om dagen med en kollega som också planerar bröllop i sommar och vi diskuterade bland annat vad man förväntar sig av sitt möte med prästen. Alla gör ju såklart olika och det kan vara svårt att veta vad man ska vänta sig eller vad man ska förbereda.
Vår präst tog kontakt med oss ca 1,5 månad innan bröllopet och bjöd hem oss till sig för mötet. Vi gick då igenom vigselprogrammet, vad som ska göras och vad som ska läsas. Han ville veta vilka psalmer vi ville ha (vi hade redan funderat ut vilka vi vill ha, men annars kommer de säkert med förslag) och om vi tänkt oss några andra musikinslag.
Vi har ju funderat mycket kring vigselmusiken så det var bara att berätta hur vi tänkt, men annars kan man nog prata med prästen och eventuellt kantorn om vad man vill ha för musik.
Sedan fick vi välja texter. Det finns ett antal standardsaker som ska läsas men som finns i olika varianter där man får välja vilken variant man vill ha. Därtill väljer man bibeltexter som ska läsas, vi valde bland de förslag som prästen hade, där hade vi inga särskilda vi tänkt ut i förväg.
Något som förvånade oss var att han nästan inte frågade oss något alls om oss och vår relation. Inte hur vi träffades eller vad vi tycker om hos varandra, vilket vi hade förväntat oss.
Först var jag lite besvärad över det för att man är så mån om att allt med bröllopet ska bli så personligt och detaljerat. Men när vi pratade om det i bilen hemåt kände jag att: nej, det spelar faktiskt ingen roll.
Alltså, egentligen. Ingen behöver tala om för oss vad vi älskar hos varandra, det vet vi ju. Och det sitter ingen i bänkarna som inte vet vilka vi är eller hur vi är, det är ju våra närmaste. Så det spelar faktiskt ingen roll.
Länge var jag inne på att skriva egna löften också. Men när vi satt där och gick igenom texterna så kändes det inte nödvändigt alls. Jag blev medveten om hur stort det antagligen kommer att kännas när vi väl står där, jag tror att jag helst bara åker med och är i stunden.
Det kommer att kännas så himla personligt ändå, eftersom det gäller oss den här gången. Vi ska stå där och allt handlar om oss och vårt.
Wow ändå.
