Vi vet inte hur länge vi har varit ihop och vi vet inte vilket datum som frieriet kom. Det enda vi minns är att det hände i sängen. Det kan tyckas spontant, men ämnet hade tidigare berörts. När jag fick frågan sa jag troligen ”ja” och sedan ”självklart” eftersom det är självklart att just han och jag ska gifta oss trots att vi inte känt varandra speciellt länge och från början dessutom uttryckligen sa att vi inte skulle bli tillsammans. Vissa saker är dock oundvikliga.
Vi har varit rörande överens om hur vi vill ha vårt bröllop. Budget för bröllopet är stram, men det är en petitess eftersom vi ändå gillar enkelhet. Vi gifter oss borgerligt, troligen i ett galleri. Han kanske i en band-t-shirt och jag möjligen i en klänning som min 17-åriga dotter designar och syr. På bröllopsfesten blir det inget sittande bord. Inte heller blir det några tal eller lekar. Bröllopet blir på vårt sätt. Välkomna att följa oss på vägen dit.
Vilka är då vi? Två människor med vissa skavanker som råkar vara perfekta för varandra och tycka att den andra är fantastisk oavsett. För varandra känner vi kärlek, lust och tilltro. Med varandra känner vi närhet och trygghet. Vi vill varandra väl. Delar humor och förmågan att kommunicera samt vissa intressen. Andra personlighetsdrag och intressen delar vi inte alls, det är troligen bra.
Vi har också arbeten. J är scentekniker på teater och har arbetat med musikrelaterad PR, bandbokning och som turnéledare. Jag är etnolog och en projektledare inom utvärdering som för närvarande genomgår forskarstudier. Förra året debuterade jag som författare med romanen Diskvalificering av det positiva efter att ha skickat in ett manus till ett bokförlag som nappade. Han läser sällan böcker, men har i alla fall läst min. Vi lyssnar båda mycket på musik och går gärna på spelningar. Gärna av det tyngre slaget, men tycke och smak skiljer emellanåt. Det kan faktiskt vara en av mina större nackdelar: att jag endast är måttlig förtjust i ett specifikt hårdrocksband.