Det var precis det jag sa när vi äntligen fick ett ja. För man vet ju aldrig… Vi kom överens om att höras via telefon nästa dag.
Väldigt nervös ringer jag till slut. För det här skulle kunna vara vår enda chans att få en förrättare. Och vad är det för en förrättare som inte redan är uppbokad eller har planerat en semester i juli? En väldigt trevlig en, visade det sig J En äldre man med mjuk röst berättade glatt att han tyckte om att få förrätta vigslar. Han frågade om vi hade tänkt oss någon särskild sorts ceremoni.
Oj! Vill vi ha det? Hur gör man när man gifter sig? Det är ju inte som att vi har gjort det här förut… Vi borde kanske ha pratat ihop oss och lagt upp ett minutiöst program?! Eller kanske inte. Vi är i alla fall överens om att vi inte vill ha några konstiga ritualer med. Det ska inte kännas tillgjort.
Jag frågade därför om vår tilltänkta förrättares tankar om hur en ceremoni skulle kunna se ut. Svaret blev att det är helt fritt. Men att han oftast brukade lägga upp det ungefär så här:
- Ingång till någon sorts musik.
- Förrättaren berättar om paret med egna ord, baserat på det möte som vi skulle komma att ha innan vigseln.
- Någon sorts framförande; musik, dikt etc
- Eventuellt något mer framförande.
- Förrättaren avslutar med att säga några helt egna ord riktade till brudparet.
- Utgång till någon sorts musik.
Han avslutade med att säga att dagen och vigseln ska handla om oss. Så det är vi som bestämmer hur vi vill ha det. Efter den förklaringen kändes det mycket bättre! Det där verkade ju inte så konstigt alls. Och det fanns så mycket som vi kunde sätta egen prägel på.
Jag fick svar på alla mina frågor kring det praktiska och administrativa. Han skulle hjälpa till och guida oss där vi hade frågor. Inte för att det är särskilt komplicerat, men det var en del av hans uppgift att se till att det skulle gå rätt till.
Efter samtalet kontaktade jag min fästman. Bubblandes av glädje försökte jag förmedla samtalet vi haft och hur bra det kändes. Jag tror inte att han fick ut så mycket av mina bubblande förklaringar. Men jag fick i alla fall möjlighet att dela min glädje med honom.
Och DÅ fick vi ett till ja från en annan förrättare. Jag ringde upp henne, för man vet ju aldrig… Hon var jättetrevlig och bubblade av glädje, som jag också an göra. Så jag kontaktade min fästman och sa att vi fått ett till ja och att hon verkade bra hon också. Men jag hade ju egentligen redan sagt ja till den första.
Lite senare googlade jag lite på vår förrättare och fann följande artikel: http://www.stockholmdirekt.se/malaro-tidning/bjorn-kommer-alltid-tillbaka/cbbnbh!PHY0XEVn1BMUeaUV5KS5Nw/ I artikeln finns bland annat följande citat: ”Jag tycker det är viktigt att hjälpa till med det man kan, och försöka skapa förutsättningar för andra människor att få ett gott liv.” Och efter det kände jag mig alldeles lugn. Vi hade haft turen att få kontakt med en man som delade våra grundläggande värderingar och dessutom verkade vara en bra människa. Och den känslan delade även min partner.
(Bilden ovan kommer från följande sajt: https://imgur.com/gallery/dqRXG)