Det har varit sådär med inläggen denna vecka. Livet och vardagen kom emellan. Det har varit långa arbetsdagar följt av uppbokade kvällar och i onsdags slog den där förkylningen med stort F till. När jag kom hem 21.00 för att ställa mig och baka pepparkakor med feber i kroppen hade jag nått en stressnivå som fick bägaren att rinna över. Tacksam är jag då att jag har lugnet själv här hemma som står med öppna armar och säger åt mig att ta djupa andetag och att vi löser det tillsammans. Vi löste det tillsammans!
I torsdags gick jag till jobbet med hopp om att febern släppt och att alvedon skulle bli min räddning. Inget hjälpte mig denna dag och jag åkte hem direkt när jag sagt hej då till mina elever och stupade i säng. Jag sov från 13.30 – 18.30 då Gustav kom in och väckte mig. Det var länge sedan som jag var så ynklig som jag var igår. Idag bet alvedon bättre och jag hade energi nog att ta mig till jobbet och genomföra min arbetsdag. Varför berättar jag det här för er? Jo för att igår när jag låg i min feberyra tänkte jag att TÄNK OM man är sjuk på sin bröllopsdag! Det måste ju vara bland det värsta man kan råka ut för, ja om inte ens partner bestämmer sig för att fly kyrkan under vigseln…
Det måste ju finnas personer som råkat ut för detta, att bli sjuk alltså. Skulle vara väldigt intressant och höra hur de löste det. Jag är en sådan person som biter ihop och kör på in i det sista. Jag skulle nog klara av rätt mycket med hjälp av mina vänner ipren, alvedon, ibumetin och voltaren. Sen om det hade varit så bra är ju en annan fråga. Ikväll har jag fattat ett klokt beslut, satt min hälsa i första hand och bokat av alla aktiviteter. Tur att det inte är min bröllopsdag just idag!