Oliveståhl 7/7 – 2018 del 1

– Är det dags att gå upp nu? Viskade jag till Gustav. Fick ett grymtande nej till svar. Jag vet inte hur många gånger jag ställde mig den frågan den där morgonen. Vid 07.00 fick jag nog, det sprattlade i hela min kropp. Om de där fjärilarna var ett hav dagen innan så var de nu ett universum som fyllde varje liten del av min kropp. Jag smsade Ia som i sin tur fick väcka min kompis Anna. Anna är min absolut bästa träningskompanjon. Vi möttes upp ute i korridoren och så gick vi ner till hotellets gym där vi körde 45 minuter högintensivt träningspass. Tro mig, det var exakt vad som behövdes för mina fjärilar. Redan vid denna tidpunkt var mitt leende stort och hjärtat gjorde volter. ”Jag gifter mig idag” var tanken som snurrade likt en karusell i huvudet. Vilket pass vi fick sen, helt perfekt. Jag fick svettas och vi körde slut på oss själva. Jag fick även prata av mig om mina känslor i kroppen samtidigt som Anna berättade om sin fina karriär inom swimrun. Det fick mig att fokusera på annat för en liten stund. TACK Anna för en grym start på min bröllopsdag.

Väl tillbaka i rummet hoppade jag in i duschen, sjöng en trudelutt på Jimmy Janssons Godmorgon världen innan jag svepte handduken om mig och smög in till Gustav. Jag väckte honom och la mig bredvid. Det första Gustav gjorde var att kolla ut genom fönstret. Det var rätt grått där ute, jag hade redan sett och känt det men la inte märke till det förrän jag såg hans besvikna min. Vi visste att det garanterat skulle komma lite skurar under dagen men att kvällen skulle bli fin. I mitt huvud var vädret det sista jag kunde tänka på (det hade jag inte trott några dagar tidigare, då var vädret allt). Jag sa till Gustav att sluta hänga läpp. Idag var vår stora dag och vädret är ändå inget vi kan påverka så varför låta det göra en på dåligt humör? Värst var att se han ledsen för då blev jag ledsen och när jag sa det sprack han upp i ett leende. Så fort kom han över vädret, tror jag ;).

Jag böjde mig ner till min väska för att plocka upp en present jag köpt till Gustav. Jag är inte riktigt okej med det här att bara mannen ska ge morgongåva och egentligen tycker jag inte man ska behöva ge något men vi bytte presenter (vilken present jag fick) och myste en stund innan det blev dags att göra sig redo. Mina tärnor skulle komma vilken minut som helst och sedan skulle rummet få besök av både frisör, sminkös och filmare. Gustav och jag pussade varandra hej då. Jag, Ia, Emma och Åsa som skulle göra mitt hår hade lite frukostmys på rummet innan Åsa satte igång. Jag är så glad att Åsa gjorde mitt hår! Alltså så tacksam, det hade inte kunnat bli bättre och hon visste exakt vad som var jag. Jag vet inte hur många gånger jag påpekade att jag inte fick bli för lockig, för tuff, för mycket docka. Det skulle vara jag Antonia och alla skulle känna gen mig. Det blev precis just så – Antonia! Mina tärnor fick även de sitt hår fixat av Åsa och i samband med det anlände Ann-Sofie en kär vän från gymnasiet för att sminka mig. Vi hade ju gjort en testaminkning innan så vi visste hur vi skulle göra. Det var samma direktiv där, inte för mycket, neutral men fint, ögonen får utmärkas lite extra men annars simpelt – det ska vara Antonia! Det blev Antonia!

Vi lyssnade på musik, sjöng, skålade med champagne och fick besök av Gavva en kompis från universitetet som skulle filma vår dag. Klockan tickade på, helt plötsligt var det dags att få på sig klänningen, skorna, smycken. Det blev dags att gå… Vi skulle mötas ute vid en allé där Gustav skulle stå med ryggen mot mig och där vi skulle ha en first look. Jag skulle vandra mot honom medan fotografen Örjan och Gavva knäppte kort och film. Jag var så nervös när Emma drog om nyckeln till vårt rum och vi började gå mot bilen. Fjärilarna började komma tillbaka igen, långsamt, en och en. Vi satte oss i bilen och började köra. Ia hade ingen musik i bilen vilket gjorde att jag låstes med tankarna och fjärilarna. Nu var det ett universum igen och mitt hjärta slog volter! Jag var så nervös! Det kändes som om jag skulle träffa Gustav för första gången i mitt liv, galen känsla. Vi kom fram till allén och jag såg han stå där längre in på grusvägen, min Gustav! Jag klev ur bilen och möttes av Simon och Pelle som var bestmen denna dag och så kom Carola (Örjans fru) som var med för fotograferingen. Hon tittade på mig med tårar i ögonen och sa – vad vacker du är Antonia! Och då brast det för mig med. Ni vet det har inte varit en enkel process för mig, det här med klänningen, sminket, håret, smycken, skor och att jag ska ha alla ögon på mig. Jag var rädd för att tappa bort mig själv där bland allt detta och att jag skulle känna mig vilsen och inte känna igen mig och att Gustav skulle bli besviken när han såg mig. Ja jag vet hur det låter! Men så sa Carola de där orden med tårar i ögonen och den där kramande handen på min axel.  Jag blev trygg, sträckte lite extra på mig och började min vandring mot min blivande man…