Idag blickar jag tillbaka på året som varit. Jag gör det med ett stort leende på mina läppar och med en lycklig känsla i kroppen. Vilket år det har varit! Camilla berättade att hon har sina topp tre, när det kommer till år. När jag satt och tänkte på det så har jag haft många bra år. Det finns självklart några riktigt usla år men det är inte de jag minns när jag tänker tillbaka.
2017 då? Det startade med en hejdundrans nyårsfest här hemma i Göteborg. Vi var ett grymt gäng som skålade in det nya året efter en magiskt god middag tillsammans. Den kvällen minns jag som igår och den gav mig en riktigt härlig känsla i kroppen och bra start på året. Gustav och jag bestämde oss för att ge oss själva några dagar på Selma Spa i Sunne som julklapp i januari. Här passade vi även på att träna inför Öppet spår. Det blev bara ett träningspass då det inte fanns så mycket snö och sen att vi lyckades pricka in årets kallaste dag var ju kul för vissa ;). Vi hade några riktigt bra dagar tillsammans där vi fick tid för varandra, bara vara, prata, skratta och umgås. Jag valde att ha tre dagar utan mobil och sociala medier vilket också var behövligt och så skönt! Jag borde göra det oftare! 2017 var även det året där jag tog tag i min syn och det visade sig (inte helt oväntat) att jag behövde glasögon. Det var och är fortfarande svårt att vänja sig med glasögon.
I februari hade jag mitt första sportlov som spenderades uppe i Idre tillsammans med Gustav och min familj. Vi fick till några pass på längdskidorna men jag hann även göra en rejäl vurpa, ha sönder mina pjäxor och dra på mig enorma skoskav. Nu var det en vecka kvar till Öppet spår och jag fick lite smått panik. Vi hade fina dagar där i spåren och i backen med strålande sol på blå himmel. Jag har svårt att hålla mig för skratt när jag tänker tillbaka på hur Gustav slet i uppförsbackarna på längdskidorna den där sista dagen i fjällen. Det var mjölksyra det!
Men så blev det då dags, dags för att ställa sig på startlinjen till Öppet spår. Jag var missnöjd med hur lite jag faktiskt förberett mig och oron för mina hälar var inte att leka med. Vi anlände sent till start efter en natt med dålig sömn och knappt någon frukost i magen. Men, det var fyra glada själar som stakade iväg från Sälen. Jag tappade bort mina tre följare redan i första backen och såg de inte förrän målet i Mora. Att åka de där nio milen är bland det värsta jag gjort. Efter två mil började mina hälar skrika åt mig att stanna. Det kändes som om någon stod med kniv och högg i varje skidtag jag tog. Jag försökte staka istället för att köra diagonalt men den överkroppen har inte jag tyvärr. Allt jag kunde fokusera på var att ta mig framåt och komma i mål så att jag kunde ta av mig pjäxorna. Åtta timmar senare var jag i mål, en tid jag är fruktansvärt stolt över med tanke på omständigheterna. Herregud vad de skrattade åt mig på jobbet dagarna efter när jag kom haltandes. Skoskav är inte att leka med – känsliga tittare varnas!
Veckorna rullade på, det blev ljusare tider och våren anlände till Sverige. Om vi lyckades pricka in en skiddag på årets kallaste dag så lyckades vi även närvara på ett bröllop på årets varmaste dag i maj. Isabella och Simon sa ja till varandra och vi fick inte bara ta del av en otroligt fin vigsel utan vi fick även en bröllopsfest i toppklass. Gustav fick äran att vara TM under denna stora dag och jag fick äran att vara videofotograf. Det pirrar hos mig när jag tänker tillbaka på den dagen, den var galet varm men ack så magisk! En vecka efter bröllopet åkte vi ner till Marbella för att hälsa på Gustavs pappa tillsammans med Camilla. Det var några riktigt sköna dagar med pool- och balkonghäng, drinkar, kall öl, tapas, vandring och strandpromenader. Jag lyckades även få till en glamorös bränna på min mage – fortfarande något förundrad över hur tusan jag lyckades med det.
Efter maj kommer juni och i juni fick jag testa på den störta fysiska utmaning jag gett mig på – Vätternrundan. Jag bestämde mig redan vid mållinjen på Öppet spår att det här, DET HÄR gör jag aldrig igen. En Svensk Klassiker har alltid varit ett livsmål och med tanke på att jag aldrig mer kommer åka från Sälen till Mora så fanns det bara en sak – fullfölja klassikern 2017. Det var en rätt stor summa jag fick lägga ut för anmälningsavgifter och utrustning/kläder m.m. men det har det varit värt. Vätternrundan är ett starkt minne hos mig, det känns som om att jag minns varje timme av det loppet. Gustav åkte med mig upp och vi dunkade ”Jag trodde änglarna fanns” och ”Tuesday” hela vägen till Motala. Käkade på tok för mycket pastasallad och blev uppblåst. Fick en chock av nervositet timmen innan och behövde uppsöka toalett (akut).
Jag mötte upp min barndomsvän Sara och gjorde vår traditionella lyckospark och sedan såg jag henne cykla iväg tjugo minuter före mig. Gustav pussade mig hej då, nu väntade många timmar på cykel. Regnet hade precis avtagit när jag satte mig upp på min cykel. Jag minns hur jag studerade alla andra deltagare. Ingen hade cykelshorts som jag, panik igen, hade jag gjort fel nu, skulle jag få sota för detta, skulle jag överleva? Tankarna var många och långa! Djupa andetag, det här kommer gå bra. Luften var sådär frisk som den bara är efter ett rejält sommarregn. Starten gick och jag var iväg. Vätternrundan är det häftigaste och kanske det roligaste jag gjort. Det hade helt klart varit roligare att inte cykla ensam från 00.00 – 06.50 men det gick. Jag fick visa för mig själv (än en gång) att jag har ett psyke som inte är att leka med. Jag gick in på tiden 10.46. Gustav var med mig hela natten och placerade sig på olika ställen under banan så att jag kunde få lite mat och kärlek. WOW vilken grej det var alltså!
Juni fortsatte med härliga soliga dagar, skolavslutning och mitt första riktiga sommarlov. Vi firade midsommar med ett guldgäng i Glanshammar där vi hade en galet bra dag med femkamp, lekar, quiz och gudomlig mat. Min goda vän Micke och jag tryckte flertalet korv med bröd den natten och en hel del baguette. Ljuvligt! Med en sådan kanonfest i bagaget vaknade jag upp till en ny dag, en dag som tog mig till Arlanda och ett flygplan som flög mig till Amsterdam. I Amsterdam mötte jag upp en glad/panik/ångestfylld/spänd/ledsen/lycklig Camilla. Framför oss låg en roadtrip ner till norra Spanien och Pyrenéerna. Vädret visade sig dock inte från sin bästa sida och Camilla visste med sin erfarenhet att vandra i berg är inget du vill göra i dåligt väder flera dagar i rad. TACK OCH LOV bestämde vi oss ändå för att fullfölja denna resa. Jag skulle kunna skriva en hel bok om just denna resa, det var ett sådant äventyr. Det bjöds på skratt, glädje, svett, hunger, rädsla, dödsångest, panik, mjölksyra, andnöd, spänning, utsikter och LYCKA. Vi lyckades även hamna på en vinprovning med 6-rätters lunch – helt gratis! Stod mest och log genom hela vistelsen och låtsades skratta med när alla andra skrattade (jag kan ingen spanska). Bjuder på några bilder från detta äventyr!
På svensk mark igen efter detta magiska äventyr och fyra dagar kvar till Vansbro – Öppen älv. Den tredje delen av min Svenska Klassiker. Jag lyckades med två dagar kvar få tag på en våtdräkt och lyckades få till ett simpass i sjö. Det kändes ok ändå även om jag hade feber i kroppen och en enorm trötthet. Olyckligt nog hade jag ingen som kunde åka med mig upp till Vansbro så jag styrde kosan på egen hand med ett mål – ta mig i mål. Jag valde Öppen älv just för att jag trodde det skulle vara mindre folk i vattnet och på något sätt lugnare. Jag är faktiskt ganska rädd för vatten och speciellt med folk omkring mig. Jag klev i älven och gav mig iväg, jag var rädd redan från första simtaget. Jag simmade hela banan med bröstsim och hade stunder där jag kände tendenser till panikångest. Det var inte jobbigt rent fysiskt men psykiskt slet jag som ett djur. Kan säga att jag skakade som ett asplöv när jag äntligen fick kliva upp ur vattnet. Åkte mina fem timmar hem igen och välkomnades med GT av Kalle och Gustav. Har nog aldrig varit så snabb ifrån ett tävlingsområde :P.
Några dagar efter Vansbro var det dags för the fantastic four och den traditionella roadtrippen. Eftersom vi avverkat två helt fantastiska somrar nere på franska rivieran kände vi för nya äventyr och denna gång valde vi att dra norrut till Lofoten. Detta är en resa som ni kanske förstår en resa som jag tar med mig till graven. Helt ärligt är själva resan något diffus. Klart att jag minns den men jag var i en bubbla, en kärleksbubbla som är svår att förklara. Jag svävade helt enkelt på moln och hade svårt att vara i nuet och ta in det. Det var en resa som bjöd på midnattssol, vandring, isbad, lägereld, valsafari, svett, skratt, tält, dimma, hotell, renar, bilproblem, öl, kärlek och ett frieri! Om du vill läsa mer om själva frieriet får du gå tillbaka i arkivet från mina första inlägg på den här bloggen. Låt mig säga som så att juli nog alltid kommer ligga mig extra varmt om hjärtat.
Augusti bjöd på pappas 50-årsfest och Sara och Joels bröllop, på samma dag till och med. Det var en otroligt fin dag med många leenden, skratt men främst kärlek. Pappa fick en fin kostym med en inbjudan till Gokart som vi också sedan åkte i september. Härligt att få till en helg med familjen mitt i skolstart och med hösten på ingång. Att det sedan var syskontrion (de äldsta syskonen) på prispallen var ju inte fy skam det heller ;).
I september kom även den slutgiltiga delen av min klassiker. Jag åkte upp till Stockholm med mina sju dagar gamla löparskor i hopp och tron om att Lidingöloppet skulle bli min grej. En rätt enkel utmaning för ett pannben och den löpstyrka jag besitter, trodde jag ja. Med min goda vän Micke traskade jag till start, vi var nervösa, stressade och kanske lite oroliga för vad vi faktiskt gett oss in på. Vi önskade varandra lycka till och när startskottet gick såg vi inte varandra på några timmar. Första milen gick bra, det var mycket folk och svårt att hitta ett jämnt tempo men jag sprang på med hopp om att hålla 5min/km. Den andra milen började kroppen reagera på den kuperade banan. Jag fick slita mer och mer och jag började tänka på hur det skulle vara att gå i mål – något man inte får göra så tidigt. Jag hade hört talas om den branta backen vid 20km markeringen. Jag förstår varför den är omtalad, det var även här min kropp började säga ifrån på riktigt. Baksida lår började få krampkänning, vaderna likaså och skoskav gjorde sig hörda på båda hälarna. Det gjorde ont helt enkelt och längs med banan stod nu folk och skrek, masserade sina lår och vader. Det var som ett slagfält. Med fem km kvar försökte jag samla snabb energi i form av en saltgurka, det slutade med en kaskadspya. Strax efter Abborrbacken hörde jag någon skrika – ”så jävla bra Antonia, kom igen nu”. Det var Lina, en gammal orienteringskompis. Den energi hon gav mig där är svår att förklara. Med en km kvar sprang jag förbi Stephan och det där upploppet må ha bjudit på de tyngsta och tröttaste benen men en överlycklig och tårögd Antonia Olivestam. Jag knöt näven mot himlen och ett kalas med känslor startade i min kropp – så mäktigt. Jag gjorde det! En svensk klassiker!
Oktober, november och december har bjudit på många innehållsrika helger med spa, familj, vänner, fest, träning och mat. För min del brukar dessa månader vara rätt tuffa, speciellt november och december. Det här är första året där jag känner att det varit tvärtom. Jag har känt mig pigg, stark och glad. Jag hoppas och tror att Gustav håller med på den här punkten. Mycket är tack varje mig själv och min medvetenhet (man lär sig med åren) men mycket är tack vare den klippa till blivande man som jag har jämte mig varje dag. Jag kommer aldrig kunna beskriva den tacksamhet jag har till dig Gustav men jag tror du vet att den är enormt stor. Jag ser tillbaka på det här året med en stolthet, stolthet över mig själv men även på oss som par. 2017 du har varit helt fantastisk på så många sätt och vis! Imorgon ska jag njuta av din sista dag och komma ihåg att le för allt du gett mig detta år. Imorgon ska jag även skåla för den framtid som ligger framför mig och välkomna 2018 med det där breda leendet och den där nyfikna, glada och hungriga blicken. TACK 2017 FÖR ETT FANTASTISKT ÅR!